Snö på taken. Flyttlådor, kläder och påsar i hela rummet. Flytta är bland det tråkigaste som finns men målet känns bra. Ett välkommet miljöombyte. Har så mycket att läsa men ingen motivation. Hoppas på studiero i det nya hemmet.

Känns ibland som om jag försvinner. Ingen som lyssnar, som verkar se mig eller bry sig om jag vad jag gör, lär mig eller vill göra. Fast jag börjar bli van. Kanske därför jag inte orkar lära känna nya människor. Det ger inte mig något. Ställer upp utan klagomål men när jag har behov har de inte satt upp något nät.  Borde kanske ha lärt mig vid det här laget för att slippa bli ledsen vid varje tillfälle men vill inte tro så illa om de jag bryr mig om. Det värsta är att jag glömmer bort vem jag är egentligen. Finns till för andra hela tiden och  jag hamnar i skymundan.  De få gångerna när jag tänker på mig själv får jag dåligt samvete för att jag inte ställer upp. Känner mig som en dålig dotter, en dålig kompis och som en dålig flickvän. Avskyr mig själv när jag känner så. Lovade att aldrig hamna i den situationen igen. Men det verkar vara min lott här i livet. Vet att jag är den bästa dottern, kompisen eller flickvännen de kan få. Men de ser mig inte. Ger mig ingen uppskattning. Känner mig isolerad. Måste ut. Måste lära mig att vara självisk.

Vill känna uppskattning någon gång. Bara lite.