Borde ta på min gallejblåsan och bege mig ut på staden med brudarna.
Istället har jag legat i min säng och gråtit så mina ögon ploppat ut. Gråiti medan Coldplay spelats på låg volym. Min gråtskiva. Ville försöka få den totala lyckan igen, den gången jag såg dem på Roskilde. Full, glad, en främmande kille lyfte upp mig på sina axlar så jag skulle se Chris tydligare. Chris sprang runt på scenen och jag såg vårt bröllpop klart och tydligt tills han tillägnade en låt till Gwyneth.
Skivan hjälpte ej idag. Utbrändheten är hack i häl. Är helt slut. Snart ger jag upp och tvingar mig själv att fråga om piller. Det blir ju aldrig bättre. Levnadsglädjen jag använt för att fortsätta att kämpa är snart slut. Eller så blir det värre på grund av denna jäkla pms.

Istället för att hänga med dessa coola, snygga, smarta, snälla och roliga brudar som jag uppskattar så oerhört mycket äter jag chips och tittar på Diggilo - programmet som bygger upp den svenska folksjälen.

Joel, du är en ängel.