Fyllde badkaret med vatten, massvis med skum, tände ljus och satte hörlurar i öronen. Kände mig smutsig efter att ha sett den gamla pojkvännens bands musikvideo. Behövde bli ren, bli varm och gråta likt Helena Bergström. Gråtgrimaser, hucklande men inga tårar. Tårkanalerna är uppdämda som en stängd kraftstation. Antagligen av psykofarmikan.

Började istället noga studera mina ben. Vita, lätt fjuniga och blåmärken. Vita på gränsen till genomskinliga så jag kan följa blodkärlen från foten, längs vaden, låret och in till den mörka triangeln. Räknade till sju blåmärken. De få dagrna jag är helt fri från blå, lila eller gula runda märken kan räknas på en hand. De är en karta över mina dagar. En gång sade min mor och min slampiga moster att jag hade vackra ben. Långa lår (ja, så långa de kan vara på en 160 centimeter kropp) och gick rakryggat med lång och rak hals. Under åren med Honom sjönk mina axlar.

Ibland känner jag mig våldsamt berövad på flera år. Inte bara åren med Honom utan även tiden efter. Åren med gråt, otrygghet, rädsla, uppbyggnad, förnekande och samlande av energi. Åren med Honom ligger gömd i en låst kista för att glömmas. Åren med Honom när jag kämpade och slutade att leva. Åren med Honom när jag blev destruktivt slampig, mer än någon vet. Åren med honom gick jag runt med stark rädsla och intog en roll som tilldelades mig. Johanna var inte värd något utan gömdes tillsammans med knivarna i garderoben.

Min längtan var och är att bli stark som den Johanna innan mötet med Honom. Hon som åkte 130 mil för att träffa en främmande pojke som hon mött på internet. Hon som åkte på Hultsfred med honom, malmökillen, utan att känna någon annan. Killen som bara vill hänga med Berny och knapra piller. Men hon grät inte, blev inte rädd, blev inte bitter utan klarade sig själv och hade roligt. Träffade andra att umgås med. Jag vill bli den starka Johanna igen.

Min ångest som måste botas med piller hoppade fram från ingenstans. Slog mig omkull och visade inget syfte. I badet analyserades den. Kanske dök den upp när min styrka blev funnen. Otryggheten försvann. Livet visade sig åter och jag behöver bygga upp en ny tillvaro. Dags att bli jag igen. Därför finns en rastlöshet. Prestationsångest. Åren i dimman ska uppvägas med år i lycka. Mina år.

Kära mor och moster. Jag går rakryggat igen.