Läste en krönika om status över leksaker som barn. Att vissa färger på my little pony var bättre än de andra. Kommer själv ihåg hur alla ville ha regnbågar på sina hästars bakdel. Författarinnan till krönikan brukade inte sy klänningar till sina Barbies utan leka att hon knullade runt med alla killar i närheten.

I min lilla by med cirka 60 invånare var inte det tal om att välja sina vänner utan grannflickan, Anna S med tendenser att bli en högklassig mobbare, blev min bästa vän för några månader. Anna S introducerade mig till kärlekens språk och kåthetens förmågor. Hon hade en Barbie och en Ken. Jag hade en blond med säng och garderob. I min lilla rosa säng förlustade sig hennes brunett och muskulösa Ken utan kön. Min fick aldrig till det. I vår lilla by fanns inte tanken på flera partners att välja mellan eftersom utbudet i verkligheten bestod av en kille vid namn Robin som alla flickor eftertraktade. Dock var han Jehovas Vittne och såg inte möjligheten att bygga upp ett harem. Jag fick nöja mig med att bli hans snowboardkompis och bygga höga hopp. Han försökte para ihop mig med sin flickväns lillebror som nådde mig till mina blivande bröst. Med tanke på hur kort jag är nu kan ni ju föreställa er hur liten jag var vid 11 års ålder och hur kort den lilla Per var då. En gång blev jag tvungen att dansa tryckare med honom på en av byskolans discon. Tur nog fick den utåtagerande Anton psykbryt och jagade den tjocka flickan med ett kvastskaft och slog henne i ryggen tills hon kunde gömma sig i städskrubben.

Anna S lät sin knulla högljutt vid träd, buskar och loge utan att dela med sig till min överkåta docka. Hon sade att man kunde se att en kille just knullat genom att hans snopp fortfarande putade ut under byxorna. Min docka fick sitta i rummet bredvid och höra knullskriken . Klart jag blev slampig sen i tonåren. Skyller allt på Anna S och hennes egoistiska slinka till Barbie.