Jag älskar programmet Rent Hus. Njuter av att se ohälsosamt smutsiga lokaler. Pirrar till när damm förvandlas till blänkande ytor. Damernas smickrande dialekter och ögon inställda på smutsigheter. Marie-Louise är söt med sina bakterier.

Jag behöver renlighet. Stresshormonerna ökar av fläckar, osynliga golv och diverse äckligheter. Under åtta år har jag städat åt och efter andra. Inte påtvingat eller efterfrågat utanför min egen livskvalitet. Under åtta år med undantaget föredetta pojkvännen S. Vi försökte leva jämställda. Han i tron om att han var feminist och jag i förhoppning om att slippa vara husfru. Städschema. Varannan disk. Diskhögarna reste sig över diskbänken likt fjäll under hans period. Jag tränade på att inte se. Jag drack.

Tron att heterosexuella par kan leva helt jämställt gällande hushållsarbetet är som att tro att Herr Bush är god. Pojkar kanske ser sina fäder dammsuga och laga mat. Ser de vem som plockar upp, torkar bort det överflödiga, fixar allt extra vilket inte ingår i dammsugning och sopkastning? Jag såg huset förfalla när mina föräldrar skiljde på sig. Inte ens när bananflugorna surrade runt köksbänken kopplade ledningarna sig samman. Andra sommaren vägrade jag att bli dottern (läs: kvinnan) som städar åt sin ungkarl till far. Nu har far flyttat söderut och sällskapar med en ny kvinna. Skönt för honom. Pingstpastorn med ett gratis hembiträde.

Under ett avlägset samtal mellan två fulla tonårspojkar och en nyskild man runt 55 år, på norrlandståget, beklagade sig mannen över svårigheten med att sköta ett hushåll. Han hade ringt sin gamla mor och frågat hur man diskar och tvättar kläder. Sorgligt. Äckliga bortskämda karlar.

Efter korridorsliv och kollektiv (med fina minnen) ska det bli skönt att bara ha sin egen smuts. Ja, och bronsgudens.