Det är kvällar som denna ljuva sommarkväll när ensamhetens smärtsamma klor rispar hål i mitt mjuka skinn.
Glada röster och toner ljuder utanför balkongen. Liv. En annan värld.
Det är kvällar som denna när mitt liv ter sig vara patetiskt och onödigt.
Jag vill också vara eftertraktad. Uppringd. Inplanerad. Efterlängtad. Jag vill inte vara den som planerar och kommer med ideér. Jag vill också bli uppassad, behövd. Vill inte behöva kämpa för att hamna utanför husets väggar.

Saknar tiden med vännerna i 08. Smiskar mig sjäv för att jag lämnade de fina. Där kände jag mig sällan ensam. Där var jag behövd.

Det är kvällar som denna när jag undrar om det behövs drastiska förändringar för lycka. För om detta är det slutgiltiga finns det inget värde.