Lever i en period av mitt liv där ord har svårt att finna vägen ut. Är ofokuserad och trött. Gör misstag på jobbet vilket håller mig vaken med dåligt samvete och ilska mot mig själv. Helgen som var gav mig kärlek och nu forsar blod ur ett längtande hjärta. Helgen som kommer skall umgås med fina Ida i en huvudstad.

Min far har fått kallelsen åter och återgått till den gamla tjänsten som pastor i en pingstförsamling i Västmalands län. Under helgen som var levde vi i de lokaler jag verkade under mina första två levnadsår. Jag tackar Gud (eller Djävulen) att denne återkallade pappas kallelse när vi var barn. Timmarna i lördags efter vigseln gav smakprov på det jag och min bror slapp pga pappas nya yrkesval. Nu stod vi där och visades upp. Alla ville hälsa på pastor Kents barn samt berätta att de träffat mig som spädbarn. Vi log och låtsades vara gudfruktiga. Tänk om vi hade behövt leva hela våra liv i en lögn. Nu varade lögnen endast några timmarna. Så då borde vi slippa skärselden?