Solig eftermiddag med Fröken Gnosjö, mjukglass, F! pciknick och ett välbehövligt cykelfynd. Den låg där på gatan, ropade mitt namn och bad mig ta med den hem. Kunde helt enkelt inte säga nej. Nu står den på innergården och lättar på min plånboks planer.

Har blivit en första klassens tv-serie junkie. Skönt att J har ett liknande behov. Att vi kan maratontitta på Entourage i vår egen lilla bubbla utan dåligt samvete.  Serierna tar uppehåll och jag letar likt en missbrukare efter nya att hugga efter. Firefly och Hex är mina senaste byten.

Under två dagar har vi sett på dockhusåpan a la Rocky., The Contender. Ett gäng boxningsgrabbar slåss för bältet, äran och miljonen övervakade av en spännig Stallone och en ödmjuk Sugar Ray.
Programmet innehåller den amerikanska drömmen och patriotism vilket gav oss ett åtskilliga uppstötningar.Tuffa grabbar snörvlar ut sin kärkek till sina familjer och tuffa grabbar som ber böner och  lyfter armarna mot sin herre i skyn ( endast en ickekristen, den danska kaxiga  muslimen ).  Påstår ej att män inte ska gråta men tårarna i detta programmet sprutar ut var tionde minut. Efter några avsnitt är detta oerhört frustrerande. Sentimentaliteten tar rekord framförallt med hjältemelodin under sista ronden av varje match. De tuffa grabbarna utnyttjar barnen för att nå framgång likt Carola utnyttjar Gud. Håller stenhårt på att alla fick i läxa att lära sig 100 ordspråk innan programmet spelades in.  Dessa forsar ut i varje samtal och min uppstötningen förvandlas till ett akut toalettbesök. 
Trots detta har jag suttit fastklistrad vid rutan och ropat efter mer.
Lite besviken att min tuffa grabb förlorade finalen.