I 3 år levde jag i ett förhållande involverat destruktivitet och psykiskt nedtryckande handlingar samt ord. Dessa 3 år ledde till att jag flydde från en stad och vänner jag älskar för att inte försvinna helt, eller hoppa. Det tog 4 år innan självfötroendet växt sig tillbaka till den nivå den var på det där året jag träffade Honom. Med hjälp av terapi och läkemedel, uppmärksamhet och tusen snälla, betydelsefulla ord av vänliga själar.

Jag har aldrig skrivit utförligt om vad som hände under dessa år med Honom på grund av respekt. På grund av att han mådde psyksikt dåligt och för att jag en gång faktiskt älskade Honom.

Men med hans mail, där han säger att han inte vill ha med mig att göra varken nu eller senare, växer min besvikelse samt obeskrivlig ilska till en explosion. Hur fan kan han vara så nonchalant. Så elak, Så nedtryckande. Vara " feminist" men samtidigt använda alla härskartekniker och sitt kön för att trycka ner mig. Slänga mina 3 år i en pöl av gyttja.

Vi träffades på en folkhögskola i Malmö år 2000. Han fick bo hos mig och min vän Axel eftersom han inte hade en bostad. Snart blev vi ett par.

Första gången bråkade vi och han sprang iväg på en av sina många, långa promenader, då jag var säker på att han skulle ta sitt liv. Andra gången gjorde han likadant när min mamma var på besök och skrek i trapphuset. Varningsklockor började ringa men som kvinna i ett patriarkaliskt system stannade jag kvar.

Vi flyttade till Stockholm.
Han låste in sig på rummet med kniven mot hundens hals. Har fortfarande ett hål i sängen efter kniven.

Alla dessa gånger han varit så berusad att han knappt hittat hem och jag fått leda hem honom via telefon.

Alla dessa bråk när han hotat med sitt liv.


Alla dessa utrusningar från lägenheter, krogar, middagar, när han försvinner med ett underbyggt hot att begå självmord. Alla dessa gånger jag letat efter honom till och med ringt polisen.

Alla dessa gånger jag vart ute med vänner och vid hemkomst var det blod i handfatet för att påpeka att jag borde stannat hemma och tagit hand om honom. För han skulle aldrig säga det åt mig som den "feminist" han sa sig att vara.

Den gången han lämnade ett långt självmordsbrev efter ett bråk och försvann.

Alla dessa knivar jag gömt i garderoben. Toalettnyckeln.

Alla dessa fyllor när jag fick släpa honom hem

Alla dessa gånger han försökt springa framför bilar när jag vart med. När jag gått närmast vägkanten och hållt hans arm i ett hårt grepp.

Alla dessa gånger jag vaktat mina ord för att inte starta stormen.

Alla dessa vaknätter.

All tjat om att skaffa hjälp.

Alla dessa samtal till psykakut.

Alla besök på psykakut.

Listan kan göras dubbelt så lång. Vissa saker har jag förträngt och gömt någonstans. Tårar gör det svårt att fokusera.

Kärleken förvandlades till ett ansvar. Gick från att vara flickvän till att bli personlig assistent.

Den dagen jag fick present av hans mor var droppen. Present för att jag tog hand om hennes son. Ett silverhalsband med tillhörande armband ger inte tillbaka 3 år av ångest, rädsla, magproblem, destruktivt drickande från min sida för att slippa tänka.

Jag ville prata för att få ett ordentligt avslut.
Inte det när jag kom till Stockholm för att hämta mina saker. Han trodde jag gjorde slut på grund av Joel. Han förstod inte det var för att rädda min själ. Istället söp han sig full, snodde sin brors bil och körde (utan körkort) ut på motorvägen för att träffa en betongvägg.

Jag ville prata som vuxna människor om vad som hänt. Inte lägga locket på.

Men han vill lägga locket på. Kasta det i ansiktet på mig som om det vore mitt fel. Förtränga allt jag gjorde för honom. Skylla ifrån sig som alltid.

Staffan, det är jag som inte ska vilja prata med dig! Du, ytterliggare ett bevis på manssvin.