Terror.


Vinsten för längtan har kommit. En ny serie att glädjas åt vid mulna stunder. En serie, två säsonger, orubbade, ej befriade från oskuld, brinnande. Torchwood. Glädjen är stor. Johanna mycket nöjd.

Dagen har haft gryning och skymning utan min vetskap. Klockan ringde inte mer efter inställd tid utan en kattsvans i näshålen väckte en arbetande kvinna. Matlåda packades, musik fick väcka hjärnan inför en kväll med läkemedel, prioriteringar och nervösa tanter. Kvällen gick sin gilla gång och syster Johanna kände sig nöjd med sin insats. Sen dyker de upp. De där. Det där släktet. Anhöriga.

Anhöriga till nära (forhoppningsvis kära). De där som inte går att utläsa om ett dåligt samvete ligger bakom tärandet. Anhöriga som tror sig veta. Som beklagar sig bakom ryggen medan jag står vid deras nära för att få denna/denne att må väl. Jag vill spotta och fräsa, men lämnar sakta sakerna vid sängen. Tyst går jag iväg för att inte uttala det alla säger bakom deras ryggar.

Anhöriga får mig att behandla mina nära och kära med respekt och ömhet för att en dag bli omhändertagen med respekt och ömhet, inte med tvång och kärlekslöshet.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0