Jag vet inte vad det är.
Känns som om jag håller på att gå under.
Allt i min kropp gör ont.
Jag gråter när jag vaknar, när jag diskar, när jag ska lägga mig.
Ingen verkar förstå. Har försökt visa upp fasaden men jag orkar inte längre.
Har fått nog över att ha dåligt samvete för att jag inte kan göra saker.
Känner inte igen mig själv.
Blir arg och besviken, förtvivlad och uppriven.
Det dåliga samvetet knäcker mig.
Vill bara att någon ska förstå. Att någon ska förstå att det inte handlar om inbillning, att det inte bara är att sluta tänka på det dåliga, se mig.
Trippar runt på tårna.
Försöker inte visa hur ont det gör.
Är rädd för att de ska sluta älska mig när jag är som är.
Men detta är inte jag. Vet inte vem det är. Jag kanske inte existerar längre.

Hon försöker plugga till en omtenta som bestämmer den kommande hösten.

Hon har fått tillbaka yrseln, svårigheterna att andas och ångesten. Vad ska hon göra? Hon okar snart inte längre.

 Hon försöker lära sig att skita i irriterande händelser eftersom det verkar vara så man gör.

Hon har fått ett uppblåsbart fotbad av sin underbara herre.

Hon är rädd att inte kunna sitta kvar i frisörstolen. Bli tvungen att springa ut med färg i håret. Hår som trillar av titt som tätt.

Hon har fastnat i soffan flera dagar i sträck, blir instäng som i somras och vet varken ut eller in.

Hon är arg på den lättlurade och glömska befolkningen i Sverige som ska låta borgarna köra landet,  med en stor del av befolkningen, i botten återigen.

Fick en box med chokladhjärtan idag.
Jag som vart så sur och gnällig de senaste dagarna.
Chokladen smälter sensuellt i min mun medan jag sitter och svettas med min förbaskade omtenta vilken bestämmer min höst.

I helgen kommer supersöta A på besök. Finns en möjlighet att jag även hedras med ett besök av den tredje lyckseletjejen i skåneland. Blir skönt med söta flickor så min stress kan gömma sig några timmar.

Har ringt min far och tjatat om pengar angående min julresa hem. Ska lyxa med flyg. Leva lite som överklassen. En fördel med att vara arbetarklass är att vår benmassa ökar medan överklassens minskar. Deras golfande är mindre värt än våra tv-serier och öl på möllan. Vårt "handikapp" ger oss bättre hållning och mindre smärta i hög ålder än deras!

I mitt kvarter visslar äckliga män efter mig. Ropar sweetie och andra nedlåtande kommentarer vilka de tror ska få mig intresserad, eller få mig att känna mig otrygg. Inte blir jag glad av "komplimangen". Jag vet redan att jag är snygg och sexig men dessa kvaliteter ska endast beundras och glädja de utvalda. Utvalda av mig.

Ibland går jag i min egna värld och hör dem inte, ibland blir jag förbannad, äcklad och föraktfull. En gång tänkte jag tanken "varför tog jag på mig stövlar och kjol idag?".  Kom hem och såg min bokhylla fylld av litteratur om, av och för starka kvinnor. Blev arg på mig själv över den tanken och arg på de män, pojkar, som fick mig att rubbas för en sekund.

Kanske borde färga håret lila och grönt. Linda mina bröst, bära kaftan och stoppa in tubsockar mellan benen. Slutar de ropa då?
Fast jag kanske utsöndrar en doft av reproducerabara äggstockar. Panikslagna säkerligen. Bäst-före-datum paseras inom kort.

Köpt rosa badskum och badboll.  Mitt första dopp i vårt badkar ska njutas till fullo.
Ska dränka populationen av äckliga män i ett stor, rosa lödder.

Inflyttad. Flyttfärd med krock, kräkningar och hjälp av våra zigenargrannar.
Lever i en hullerombuller värld.
Vill packa upp, inreda och fixa.
Men det fattas pengar och tid.
Besluten ska fattas tillsammans. Ibland går de i sär och ibland matchar de som kuken i fröken höger.
Skolan är även det ett kaos. Jordbävning.
Underbart att ha den sköna bönan H i mitt liv. Vår uppsats har, med tvång från annat håll, ändrat inriktning men den kommer bli bäst ändå.
Jag och den vilda S gick till skolan tillsammans idag. Hon hämtade mig utanför porten och vi drog våra trötta fötter i takt.

Stress, kaos, trött och illamående men kärnan i mig är lycklig över den nya tillvaron i vårt nya kvarter mitt på Möllan.