Jag dör.
Dör av kärlek, längtan och denna heteronormativitet men ändå strålande sött.
Brorsonen är en vacker skapelse.
Män är djur men pojkar kan genomgå exorcism.
Brorsonen kommer bli den bästa av dem alla.

Fröken Rot visade en gömd konstnärsådra och tecknade till en bitter Johanna. De vackra töserna är jag, Fröken Rot och Sanna samt hennes trogna följeslagare Akita.

Flickor på festen ville prata sex och onani med mig. Är det för jag har fått stämpeln "slampa"? Eller för att jag utstrålar en sexuell mystik och erfarenhet? Hon sa att det var för det sista.  Fast sen kallade hon mig för porrig. Nostalgikvällen i Lund var rolig. Den svåre rockkillen sade snälla saker. Jag vaknade i en främmande säng med en naken karl. Karln var ej ny men vacker som en kopparjesus.

Förvånansvärt hur människor kan vara så känslokalla.
Hur de kan vara så beräknande och elaka.
Tänker på de som blivit sårad.
På hon som flyttat hit från andra sidan jordklotet för hans skull.
På han som ville dela sitt liv med henne.
Hur de ljugit dem båda i ansiktet.
Jag har aldrig varit förtjust i henne med tänkt om han, den snälle, älskar henne så finns det bra sidor hos henne. Hon skär in i mitt hjärta med sin brist på empati och hennes lögner mot honom och mot flickan i ett främmande land.
Nu ser jag inte längre dockansiktet  med det lockiga håret. Jag ser ett svart hål och ett elakt grin.

Ätit våfflor med Soffan och hennes dumma, dumma rygg. Gått en promenad runt pildammarna med Fröken Rot. Det var skönt. Fröken Rot är en underbar människa. När hon är ledsen blir jag ledsen, när hon är glad blir jag glad. Soffan har en man i fåtöljen och jag ska nu gömma mig med Miss Mars.

Började darra av ilska.
En inkompetent lärare skulle enligt schemat undervisa oss under rubriken "genus, hälsa och sjukvård". Genus som enligt kursplanen ska genomsyra hela utbildningen (blaj blaj) och får tre timmar på schemat under ett helt läsår. Förväntningarna blir rätt stora för en genusvetare och en brinnande själ. Är fruktansvärt trött på människor som inte kan stå för det de ska undervisa eller tala om. Den inkompetenta läraren babblar om oväsentliga saker och nedvärderar och ursäktar teorierna. När jag försöker rätta ett påstående med rätt fakta blir hon sur. Samtal om maktstrukturer, underordning, patriarkat viftas bort som något ovänsetligt. Ursäkta, hallå, det är grundbegrepp inom genus.
Fröken Rot ilksnar till och jag blir glad över en till brinnande själv. Jag tappar snabbt lusten på diskussion eftersom människorna inte vill se andra perspektiv. Att de inte vågar se sanningen. Fröken Rot fortsätter, hon är min hjältinna. Tänk om jag kunde fixa Sofies rygg så hon framförallt slapp smärtan och sen kunde ha flugit genom fönstret och lett klassen till rätta med sina visa föreläsningar.

Varför, varför ska det alltid inflikas om att det även är synd om männen? Det är för fasiken inte synd om männen. De har fortfarande makten, är fortfarande överordnade, har fortfarande högre lön, får fortfarande våldta kvinnor med testosteronet som ursäkt.

Kändes bra när den inkompetenta läraren berättade att Horace Engdahl sagt något liknande att det människor oftas blir arga över, kritiserar, är något de ser en sanning i.
Skönt att Horace Engdahl stödjer teorin om att män är djur.

Istället för att studera kodar jag om färgerna.
Istället för att studera tittar jag på tv-serier och dricker julmust.
Istället för att leva ramlade jag ihop i hallen av gråt när jag kom hem från skolan.

Joel var min prins och bar mig till sängen.

Det händer roliga saker jag inte vill missa.
Jag försöker glömma, tänka på annat, tänka positivt, ge mig själv beröm.
Kanske borde meddela kuratorn att hoppet är ute.
Vill bara att det ska gå över.
Nu.

När vi var små tände vi ljus på skolbänken varje dag under decembermånad medan fröken läste sagor.

Inatt kom jag ihåg hur mina dagdrömmar tedde sig för några år sedan. 
Drömmarna om hur den egna, framtida bostaden skulle se ut.
Högt i tak, trägolv, stuckatur, svart- och vitrutigt golv, kakelugn, badkar. Drömmar som aldrig slog in och hoppet försvann och önskan om att bara ha en bostad överhuvudtaget var större.
Inatt insåg jag hur drömmarna slagit in. Jag bor i det slott jag en gång drömde om
Dessutom får jag bo med min underbara Sofie och min egna sjöman.
Det spritter i kroppen av lycka.


  

Igår blev jag väldigt, väldigt full. Lyckligt full och dansgenerna revolutionerade mot tröttheten.
Trevlig förfest med vattenpipa, eld på golvet, DJ: Yoyo kikade fram, Idol och folkmassor som var svåra att kicka ut. Utgång på fabriken med chokladflod. Hiphop, öl, Sanna var snyggast på dansgolvet. En kille vars huvud liknande ett vattenballong battlade mig genom att gå ner i spagat ett flertal gånger. Det var mysigt att snacka med Sofie på toaletten. Det var länge sedan. Vinglade hem. Bestämde mig för att ge araberna på gatan en chans. Tog en cigg , snackade om hans flykt, flydde in genom porten när närmandet blev läskigt. Fröken Rot gick hem med bror. Han var i och för sig redan såld till henne men det var roligt att de fann varandra. En kul kväll. Glad av kvällens äventyr och att hänga med alla fina människor.

Idag är bakisångesten på topp. Sängen har varit ett fint sällskap.

Slutar aldrig att förvånas över dessa häcklande respriser i Sverige. De är ännu mer skrämmande i jämförelse med priserna för utlandsresor. Inte konstigt att norrlands inland dör ut när det kostar multum att åka dit och att åka därifrån. Här sitter jag med biljetter med ett värde på ca 2000 kronor och en restid på sammanlagt 27 timmar. Ska dock inte klaga alltför mycket eftersom mina snälla föräldrar betalt det mesta men jag är fasiken 26 år och vill inte behöva be dem om pengar för att kommunikationerna norr om Stockholm är bortglömda. Lite tacksamhet över att vi försörjer er med el, skog,  guld och arbetskraft är inte för mycket begärt. 

Mamma säger att jag kan betala tillbaka när jag har blivit chefsläkare. Tror hennes vattkoppor har grävt sig genom hennes hjärnhinnor. Söta mamma som får en barnsjukdom vid 47 års ålder.

       
                                                                                
 
Denna höstdag har varit min och Sofies kvalitetsdag.
Fröken Rot fann mina skor igår. De kröp in i mitt hjärta och bildade ett hem och nu sitter de på mina fötter. Mitt lappländska påbrå görs sig påmind.
Efter många klagomål tog jag mod att kasta min gamla, trasiga plastplånbok och göra ett inköp av en vacker, vuxen portmonä.
En oerhört lyckad dag med min söta chokladpralin. Fler sådana.

Detta med relationer.
Relationer är underbara, givande, förödande, skumma, roliga, upplyftande, sårande, irriterande, kärleksfulla, tillfredsställande, aggressiva, nedlåtande, trygghet och sannerligen ett tröttsamt arbete.
Ett arbete som i vissa fall vid någon tidpunkt måste analyseras och övervägas om det är värt energin, tiden och ibland kampen. Analysen kan vara skrämmande och resultatet kan bli sårande eller lättande.

Är arg på mig själv för att jag är lite kylig mot honom. Vet inte om det är stressen eller om jag vill ha lite jakt. Enkelheten är inte alltid det mest lockande. Han är den finaste. Jag ska bli bättre.
Insåg idag att jag nästan alltid haft vänskapsrelationer med människor som strålar mer än mig. Människor vilka alla vill prata med och som lyser upp ett helt rum. Det är så jag själv fann dem, dessa underbara flickor. Själv är jag den lilla som människor ser efter ett tag, ibland efter väldigt lång tid.  Jag säger saker som tolkas fel, skämt som inte förstås och detta för att synas.  Äsch, detta är nog en släng av avundsjuka men en känsla vilket levt inom mig sen skoltiden när jag var (tro det eller ej) kortare.

Hon. Vad hände egentligen? Först blev jag ledsen och sårad. Arg. Besviken. Oförstående. Likgiltig.

Myspysmiddag med flickorna med stort F. Fröken Rot vet hur man gör en spektakulär och mycket nyttig fruktsallad. Imponerad av bara tusan.

Lapplängtan växte sig stark hos mig idag.
Såg bilder från Umeälven och jag ville teleportera mig.
Undrar hur livet sett ut om jag blivit kvar eller flyttat tillbaka efter det vilda levernet i Brighton.
Kanske gift mig med killen på radioaffärn, klämt ut några ungar, tagit körkort och bott granne med bror.
Tack och lov att jag blev antagen till folkhögskolan, flyttade till Malmö och började ett äventyr.

Huset nederst på fotot är mitt barndomshem

Idag började huvudet surra igen. Den obehagliga känslan är tillbaka. Hjärtat klappar. Magen gör ont. Huvudet pulserar. Kroppens energi uttömd. Orolig för att inte klara av de framtida projekten i skolan. Kan inte tänka tanken på att gå upp imorgon, äta frukost, gå till skolan och prata med människor. Hjärtat klappar. Huvudet surrar. Jag vinglar. Vet att jag inte faller. Om jag faller är det inte farligt.  Någon plockar upp mig.  Varför händer detta mig. Orkar inte gå igenom samma process, samma procedur, samma känslor åter och åter. En vecka kvar tills jag får prata med hon som ger mig lite kraft.

Tack för alla tv-serier jag kan fly in i.
Tack för Heroes, Studio 60, läkarserier och de sk chickserierna.

Köpt stjärnor och lagt på kakelugnens topp.
Fint besök av grabbar från Borås. Joel var lycklig över deras visit.
Veterinärmartin sa att katten Signe var tjock. Signe gick och kräktes.
Gallej på lördagen. Fröken Rot var populärast på festen.
Den hårda rockkillen ville prata ut om sitt liv, sina känslor och de sidor av sin manlighet han var mindre stolt över.
Det var slagsmål utanför fabriken.
Fick dansa bland vidriga människor och spana in brudar.
Omtentamen ligger fortfarande på vinden och samlar damm.

Det är underligt,  detta med människosläktet.
Hur de kan förändras.
Deras ord efterlevs, men passar ej in i deras tillvaro därav onda ting.
Jag försöker tänka på mig.
Jag är konflikträdd.
Jag är för snäll.
Oerhört lättutnyttjade egenskaper.
Utnyttjade.
Ändrar.
Farhågor besannas.
Min lott kanske är att hålla tyst, vara söt, snäll och uppmärksam. 
Är ensamhet det enda kvarstående i motsatt leverne?

Trevlig tur på staden. En tur jag saknat. Uppskattas. Förstås uppskattningen?
Fräulein Rot fick en skön tysk. Wunderbar.
Hemlängtan gnager.