Ikväll är en kväll med ofrivillig träning för den kommande ensamheten. Om vi nu bortser från katten som sträckt ut hela sin långa kropp för att lukta på den döda kycklingen. Och alla männen nere på gatan utanför den ökända smuggelölsförsäljaren. Om ett par veckor kommer jag för första gången på snart 29 år att bo själv. Ja, då förutsätter vi att jag får en lägenhet och inte behöver vara inneboende hos:

barnfamiljen som hyr ut några rum i källaren för 4000 kronor dock under förutsättningen att den inneboende är barnvakt ibland.
Transan som vill hyra ut ett litet rum till en modeintresserad tjej, och som kommer på besök när hemlängtan blir för stor.
Eller i en del i en villa dock utan tillgång till kök.

Bor hellre i en husvagn. I en del av Karolinskas kulvert. Hos mina kära vänner.

Grät en skvätt under lunchen idag. Vad har jag rivit upp? Är detta behov påhittat på grund av tristess?
Min kära moder tröstade per telefon, sittandes i ett lekland i Pite. Förtränger jag denna chans kommer jag att ångra mig. Bli bitter. Mer bitter.

Skiter bitterheten i ansiktet och hoppas att den inte hinner ifatt där uppe i huvudstaden.