Tre minuter senare förstördes min vackra stund i bitter vältran bland kvicksandens drukningseffekt av kådans klistriga biverkan.

Detta ökade på min bitterhet samt förakt. Mitt förakt mot människor som studerar sina löständer älskvärt på lokalbussen, människor som pratar högljutt för att alla på pågatåget ska vara införstådd i deras äventyrliga globetrotterliv, människor i allmänhet. Älskar min katt mer och mer.

Väcker mig försiktigt med en våt nos, kryper intill mig i skedpositionen jag suktar efter, somnar tryggt utan förpliktelser, efter att matskålen är fylld är kärleken ovillkorlig. Ingen hämnd.

Ge mig en våffla med choklad och ett finnfritt ansikte så kan jag hantera min nuvarande livssituation. Dock är inget våffeljärn än inköpt och ett ansikte utan röda prickar och knölar kommer aldrig existera på min kropp, utan effekten av svavelsyra. Fast då skulle jag inte ha ett ansikte överhuvudtaget. Kanske vore lika bra.