Sitter i tunnelbanan. Det är en vårkväll i maj. Vagnen är full av människor vilka ingår i en doftparad. Hägg, söta parfymer, musk, cigarettrök, duschtvål, förväntan. Jag vill allt, jag vill inget. Den dämpande medicinens effekt har runnit ut ur mitt system. Känslan av att vara övergiven återkom likt en tsunami. De där, dom, där jag inte är önskad. Vad har jag gjort. Han säger att jag är älskad. Jag vet. Höjer volymen och bygger rymdskepp. Längtar efter det varma, kärleken under mina fötter, att säga ja, nattens rytm. Dags för nybakat bröd och umgänge framför Europas hysteri.