Om någon har saltbehov är det bara att slicka på mina kinder.

Sitter i en av skolans datasalar och gråter av hemlängtan.
Det värker i hela kroppen.
Tårarna rinner, de vill aldrig sina.
Tur att jag sket i mascaran idag.
Sofie fick se delar av min familj i Västerbottens Kuriren idag.
Gråter av avundsjuka.
Hem, hem, hem. Jag vill hem nu. Vill inte sitta på Arlanda i sex jäkla timmar.
Jag vill vara hemma nu.
Denna outhördliga hemlängtan är nog värre i år eftersom hösten varit jobbigare än vanligt.
Slottet har varit en av mina få tryggheter.
Joel, Sofie, Fröken Rot, Signe och Ida är mina hjärtan på tråd.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0