Dagen har varit full av intryck och chockartade upplevelser. Ligger i sängen helt utmattad med en ångestklump i magen. Den vanliga klumpen efter liknande dagar. Dagar jag blir stressad och nervös. Dagar som går så fort att jag inte hinner njuta och låta det heliga sjunka in. När dagen är slut vill jag göra om det för att vara lugn och harmonisk. Men dagen kommer inte tillbaka.

Men jag är lycklig över mina bravader. Ledsen över att lämna klassen.

Skriver mer om roliga inslag under dagen när jag gråtit ut chocken och separationsångesten.


Jag och min kära Hanna.

Micke & mamma.

Pappa.

Först blev jag glad sen kom det finstilta.
Varför strejk när detta löjliga avtal accepterades?
Sex veckor för att bli sparkad på.
Funderar på att ångra mitt alldeles nya medlemskap i Vårdförbundet.

Gömmer mig från skiten samt alla kartonger och äckligheter som borde tvättas bort.
Sebastian håller mig sällskap.

Hjälp mig att välja.
En rosa namnskylt?


Eller en brun?

Ett vidunderligt monster. Satans avkommor. Flyttlådor.
Det materiella utökas för varje låda som fylls till sin ultimata bredd.
Flytt #10, sedan år 2000, borde betyda vana och en framvuxen snabbhet. Skillnaden på nu och då är mitt behov av att slänga. Påsarna tar plats i råttornas container. Dock tar inspirationen slut och det sista, osorterade samlas för att i slutändan packas i en kartong omöjlig att märka.

Pojkvännen Joel (alias Herr Ståtlig, Jeje, Bronsguden, Sjömannen) är en lumpsamlare. En sakletare med rött hår. Tillsammans med sina starka armar kan han liknas med vår kära Pippi L. Hans rum är en oas för nyfikna och pillriga människor. Finns även hemligheter. Vissa lådor har jag fortfarande inte fått titta i.

Jag valde att vara kärleksfullt ärlig för att mitt (vårt) nya hem inte ska se ut som en gubbes lya. Några ting fick plats i soppåsen. Fann en gammal skalpell, snodd av pojkvännen vid ett besök på sjukhuset under barndomsåren. Gav mitt löfte att ordna en ny med extra vasshet.

Bild: svt.se

Det är sol ute.
Jag vill lägga mig på gräset och låta tiden gå.
Mina solplitor talar emot detta önskemål.
Jag måste packa.
Jag måste sy in klänningen inför den stundande examinationen i kyrkan.
Jag borde läsa på om njurar inför sommararbetet vilket närmar sig med läskiga stormsteg.
Jag borde läsa på inför den praktiska examinationen på tisdag.
Jag vill sova på gräset. I gräset.
Jag ligger i sängen och surfar utan mål med Kleerup på min playlist.

Veckorna forsar fram och kvinnor i min närhet, kvinnor jag inte känner, kvinnor runt om i världen, blir sårade, utnyttjade,  sönderslitna i stycken, dragna i smuts.

De kidnappas.
Deras kropp säljs.
De våldtas.
De blir trampade på.
De stympas.
De mördas.

Väntan.
Min tid består av att vänta.
Väntan på tentaresultat.
Väntan på godkännande av lägenhet.
Väntan på att dagen för den sista avgörande examinationen skall komma. Klasskamraterna blir underbara sjuksköterskor och firar med kramar och glädje. Jag glädjs med dem. Samtidigt gnager längtan och väntan efter att min dag skall komma.

Lägenhetsbytet är äntligen godkänt. Skall ej ösa tacksamhet över fastighetsägaren som varit bedrövlig. Jag förvandlades till en irriterande människa och telefonen blev skavd av alla klagosamtal.

Förra veckan upplevde jag ett fenomen jag aldrig upplevt innan. Stenen på axlarna krossades och livet kändes tomt. Utbildningen är sekunder från att vara slutförd och ångesten, pressen,stressen av att alltid se böckerna,alltid ha huvudet fullt av ting som måste göras, är plötsligt bortsprungen. De kära klasskamraterna har även de vandrat runt likt levande döda utan mål. Känslan har varit en aning otäck och tröstats med spontanbjudningar på tradera. Tack och lov att min hjärna nu har ett nytt mål. Den nya lägenheten.

Otroligt.
Den människan kan verkligen vända 90 grader på en sekund för att utsagot ska bli efter dennes önskan.
Återigen känner jag mig förlöjligad.

Att bli god vän med mig innefattar en odödlig lojalitet.
Blir den utnyttjad nu?
Kan inte se gränsen.
Har nyligen lärt mig att inte falla för det dåliga samvetet, trots otaliga försök med hård penetrering.
Om den som begär att höras inte lyssnar, är det vänskap?
Kan jag döda lojaliteten nu?

Min bror med familj vann just budgivningen på ett hus hemma i Lycksele. Grattis!

Husköp i min fina hemort kan liknas med ett krig. Sugna köpare vandrar runt bland husägare som kan tänkas vilja sälja sin fastighet. Har ena halvan av ägarparet avlidit blir det dörrknackning. Skilsmässa? Ett brev av intresse finnes i brevlådan. Därav har huspriserna stigit. Dock kostade min kära brors hus inte i närheten av vad ett rum med kokvrå kostar i storstäder.

Efter en oplanerad och härlig dag i folkets park, med världens bästa sjuksköterskor, har jag ett stoppljus till näsa. Håller tummarna att huden funnit iensexig brun nyans inför morgondagen. Dock samspelar det röda väl med min fortsatta upprördhet gällande företaget som tillverkar soft-tampons.

Finns så många punkter i detta irritationsmoment att jag och Ida var tvugna att samtala och skratta åt dessa idioter. Först och främst sättet att få ut tampongen. Snöret är bortklippt för att inte vara i vägen vid sexuella aktiviteter istället skall tampongen tas ut med ett så kallat saxgrepp. Och nej, det följer inte med en liten tång i varje paket, utan detta ska ske med de fingrar du förhoppningsvis är född med. Om svårighet uppstår kan du ställa dig på huk och krysta ut tampongen.

Fråga 1: Hur ska detta ske på trånga toaletter likt de på tåg och flygplan? Skall jag behöva öppna dörren för detta hukande?

Idag blev min arm avhuggen under en katastrofövning. Blodet sprutade, blekhet vann över solbrännan och det gjorde obeskrivligt ont.

Har sprungit runt i slottet med glädjetårar. Den sista avgörande tentan spikades. Nu kan jag glida in i mål. Snart förvandlas Fröken Norrland till Nurse Jo! ♥♥♥

Svamptampongen har utvecklats och lanserats på marknaden. Det positiva med den rosa svampen är att den är vänlig mot miljön. Dock tror inte företaget att detta skall locka kvinnor utan (håll i hatten):

* att livet begränsas av menstruationen (obs att det handlar om blödning,ej smärta).

Lukt:
luktsinne;  väderkorn; luktförnimmelser;  doft;  arom;  vällukt;  stank;  odör;  os.

Innan färden mot havet bäddade jag min säng. Hålet efter kniven, den kvällen han hotade vår hund , fick mig att tänka på hur långt jag kommit ifrån det låga självförtroendet som styrde mitt liv.

Ödet eller slumpen, hundögonen mötte min blick igår när mitt mål var glass.
"Snälla älska mig".
Små ögon på ett blekt ansikte uppspärrade av bedjan.

Att möta honom samma dag gav mig ingen känsla alls för den stunden samtalet skedde. Ett samtal jag förbrett i mitt huvud ett flertal tillfällen. Cyniskt, sårande och argt. Nu när stunden var kommen var behovet bortblåst.

Efter att ha lämnat destruktiviteten blev min kropp varslad av illamående över att låtit tre år av mitt liv användas för ett barmhärtighetsförhållande. En instinktiv känsla ville förklara för Fröken Rot över detta kapitel i mitt liv jag ångrar. Om varför jag förbisåg fulheten och hoten. Ville få förlåtelse.

Har inte förlåtit mig själv än.

Bordet var dukat med ost och bröd, läsk med ciderkaraktär, kakor, glass med maränger, kaliumfyllda bananer och chokladsås.

Televisionapparten uppvärmd för en helkväll med Dolly. Fröken Rot var rosig om kinderna av upphetsning över Fru Partons svullna bröst.

Dollys fans var galna och white trash. De hade rummen fyllda med pappersdockor av Fru Parton i verkliga propotioner. Väggarna tapetserade med blont hår. De skrev brev till Dolly om sina nya husdjur. Under den årliga paraden jagade de vagnen klädda likt fjärilar och bedyrade sin eviga kärlek med skrik och lovord.

Konserten innehöll klassisk scenografi, neonfärgade gitarrer, och countrygubbar. Vi suktade efter hitsen och började inse att vi måste lyssna på de lugna spåren på skivorna för att förstå konserten på stadion. Vi vill ha minst tre klädbyten och de rödaste läpparna.

Filmen visade sig vara kass men tårarna sprutade.
Fröken Rot är söt men jag cyklade ändå hem genom en mörk park med span efter äckliga kukar.

Nu är det nära.
Så nära att jag kan smaka på det.
På onsdag vet jag.
Vågar knappt öppna mina ögonlock.