Det blev alkohol.
Öl med fulla föräldrar som tömde whiskeyflaskan.
Utgång med mor och micke. Raggade skjuts av småpojkar och vi klämde in oss i deras lilla golf. Umgicks med brors gamla klasskompisar på stan.

Kört skogsmaskiner på museeum med brorson.
Första doppet i en kall fjällvattensälv.
Tappade handduken och visade fittan för polishuset.  Äckliga män som ville ta kort med sin mobil på en liten naken flicka. Antingen i sexuellt syfte eller för att flickan var mörkhyad. Kanske både och. Kanske för att bli av med sin HIV smitta.

Hjärtat gör ont. Saknaden är redan alldeles för stor och ondskefull. 
Vill stanna med allt detta vackra, det bästa, min lycka.

I staden som sällan förändrar sig bär tre femtedelar de fula skorna crocs. Åtminstonde liknande men betydligt billigare variant.

I staden som sällan förändrar sig kryllar det av främmande människor med utseende likt folk från östeuropa samt breda muskulösa armar. EM i armbrytning har öppnat.

Hon cyklade och insöp det lugna. Satt på Korpberget, det gamla berget där utbyte av könssafter skedde under de ångestfyllda tonåren, och njöt av utsikten över fjällområdet och umeälven. Hon besökta Dollarsch (Dollar Store) affärn med billiga varor. Affärn vilket fick befolkningen i inlandets huvudstad att bli våta i byxorna och spenderarbyxorna åkte på. Numera är hemmen i Lycksele inredda med liknande tema med varor från Dollarsch, likt hemmen i södra Sverige är kopierade ur en katalog från IKEA.

Brorsonen gladde sig över besök av sin faster och rensade traditionsenligt hennes överfyllda handväska. Mor fick utildning gällande serotoninbrist och införskaffade de återtagningshämmande tabletterna. Webcameran är installerad och natten skall njutas åt heta stunder med bronsguden alias Herr Ståtlig.

I sameland är livet sig likt och hon är tillfreds, rent utav lycklig.

I staden som sällan sover väljer hon att gå ut på det enda nöjeshålet, Hotell Lappland. Efter att lillebror bangat för sömn och hans svåger däckat med en kärlekskrank flicka född -88 gick hon dit med svågerns flickkompisar. Lokalen var fylld med småbarn och okända ansikten. I Malmö anses hon vara söt och sexig men i Lycksele placeras hon ej in i skönhetskvoten. Hon fann sig själv återigen hamna i skuggan av de söta och uppskattade flickorna. Baren hade dock goda öl och i hjärtat brann en längtan efter Sofie och Fröken Rot för löjlig dans till fruktansvärd eurodisco. Ölen tog slut och tanken var på hemgång när en ung bredaxlad fotbollsmålvakt förbarmade sig över henne. Trevlig konversation vid Umeälvens kant. Hon cyklade med rundade fötter hem i den ljusa sommarnatten. Dessa ljusa sommarnätter hon avgudar och saknar. I säng tillsammans med en längtan efter bronsgudens håriga bringa.

Dagen efter blev det besök i barndomshemmet och hos pappa Kent. På läjda blommade midsommarblomster och den 18 år gamla katten Tom krävde uppskattad kärlek. Lillebror körde förbi med sin fyrhjuling inför fisketur och hon körde en hackig sväng runt gården. Tystnaden var god för kroppen och minnen om den lyckliga barndomen följdes av en skön sömn.

Idag gick de på promenad upp på Vägseleberget tillsammans med myggor i tusental. Utsikten, doften av granbarr och den svävande fjällvråken gav en bubblande lycka innanför bröstkorgen. Mobilen visade sig få täckning och ett samtal med älskade Sofie gav uppdatering om civilisationen. Promenaden hem ledde förbi huset med den underbara utsikten där enstöringar bor. Pappa, son och fyra kor. Hennes byaskola som gav fem år av oskuldfull uppväxt är numera uppköpt av bärföretag. Varje år anländer thailändare för att plocka bär med sina små kvicka fingrar. Grannen till skolan fann sig en hustru i detta sällskap. Samtal med pappa Kent om guldådern vilket rinner under Vägsele och förhoppningen om att guldgruvan skall få sitt godkännande för att staden som sällan förändrar sig ska överleva.

Skurit rabarber för godsaker när hon återvänder till skånsk mark. Snart skall midsommarblomstern plockas för att mamma Eve ska få en doft av gården hon var tvungen att lämna för att finna sin lycka och kärlek.

                                                                               
I staden som sällan förändrar sig bjöds det på 1000 meter prinsesstårta. Först var det invigning av torgets nya klocka. Förväntade mig ett konstverk under den gröna presseningen eller med anledning av att Lycksele firar 400 år som stad, att det skulle vara en gammal klocka med historisk innebörd.

Folksamlingen var stor med en medelålder på 75 år. Trumpet, tal av mamma Marika och avtäckning. Ljudet av besvikelse lät sig inte gömmas. Klockan verkade vara tagen från en nedlagd skola och stommen såg ut som en lyktstolpe. Patetiskt, pinsamt och löjligt. 

På torget kryllade även barnvagnar vilka styrdes av jämnåriga. Mitt hjärta fick arytmiska hjärtslag av denna åsyn. Turligt nog tillhörde jag i mina ungdoms dagar ej den populära gruppen utan kommunisthororna vilket hjälpte mig att undvika attack av gruppen där huvudämnet är dagens pris på blöjor. En gång mötte jag en gammal klasskompis som frågade, efter jag sagt nej till att inneha giftermål och barn, vad jag egentligen gjort efter studenten. Önskar att jag svarat "Levt det liv du inte vågade undersöka" eller "spridit mina ägg".

I staden som sällan förändrar sig.
En gatumusikant har gjort sig hemma utanför lokalen där Konsum och Systembolaget huserar. Tillsammans med ett dragspel spelar han i moll och samlar mynt. Ett nytt kafé har öppnat och imorgon är det gratis tårta på torget eftersom det är invigning av någon slags klocka. Umeälven glittrar och norrländskan frodas.

Okej, jag erkänner.
Förlossning var inte äckligt och tyvärr inte avskräckande. Trots sugklocka och klipp, skrik och lavemang. Adrenalinet steg flera nivåer och jag fick tårar i ögonen. Jag fick bära den alldeles nykläckta pojken och klä honom med sina första tygbitar. Får böja huvudet för det jag inte ville bli. Barnmorska. Arbetsplatsen där kvinnan har makten. Mannen står bredvid som ett fån. Inte för att kvinnan han stoppat in sina spermier i har en förfärlig smärta för att klämma ut hans avkomma, utan för att han är maktlös. Undrar om jag till och med kan skriva den enda platsen i världen han är helt maktlös?

Min kropp, förutom mina äggstockar vilka lever ett rövarliv med mål att mobba ut min spiral och behålla spermier som fångar, har klappat ihop. Den sista sparlågan blåstes ut i igår och jag var tvungen att lyssna på alla neonfärgade signaler. Kan inte vandra runt på BB, yr och kallsvettig. Sväljer, våndas och hoppas på att fixa skiten senare.

Cyklat längs havet på Frökens Rots fordon som jag och Sofie tar hand om likt ett skilsmässobarn. Insåg att min lyhördhet för min kropps signaler är en gåva och en lärdom jag ej skall glömma.

Känner mig fortfarande flottig och finnig. Joel tog nakenfoton a la french vilka gav mig tillbaka min tro på att min kropp inte är helt tokig.

Idag är mina känslor onda mot min kropp. Känner mig fet, ful och finnig. Pannan är full med äckliga pormaskar som frodas i svetten. Min buk är uppsvullen och spegeln visar en otäck flicka.

Inatt ska jag praktisera på förlossningen. Alla minna sinnen stretar emot detta vansinne och ger mig illamående. Hoppas natten blir kort och att det inte pratas alltför mycket om den inre styrkan alla gravida kvinnor finner när fostret skall roteras ut ur vaginan. I filmen om förlossning är kvinnans inre styrkan huvudtemat och alla kvinnor säger sig bli en ny människa på andra sidan smärtan. Som om de skulle intervjua kvinnor som anser förlossningar vara det värsta och det mest ondskefulla de vet.

Vill hellre sola min kropp med pigment som vägrar anta en brun nyans, äta våfflor med Sofie, dricka öl med Fröken Ramstedt som också får en dubbel serotonintillskott när våra piller får sällskap med alkohol och vi blir fnittriga och känslosamma ,eller kramas med karln. Om 6 timmar ska jag se fittor pressa ut blodiga varelser och blir arg på männen som ser lidande ut för att de inte får titta på sporten utan måste hålla sin fru i handen.

Förra veckan var en av de mest aktiva veckorna i mitt liv, på en tid jag inte ens kan räkna ut. Oerhört lyckad examination, Sofies modevisning som gav mig stolta tårar på mina rougefärgade kinder, superb middag med underbara människor, fika med en söt herre, debaser x 3, avslutningspartaj med delar av klassen, utgång med söta och nyförälskade Sofie samt dans och underliga dock roande raggningsrepliker. Reflektion gjordes under lördagens event att det oftast är de korta pojkar som försöker finna lyckan hos mig. Dvärgbenen ter sig antagligen inte lika hotande som vulgärt långa modellben.

Denna veckan går i livmoderns tecken. Klämt på ett antal gravida magar och känt de underliga liven på andra sidan fettet. Håller med Fröken Rots kommentar på en föreläsning att "graviditet är inte naturligt".

Björnen vandrar på gator i mina hemtrakter och jagar unga kvinnor på cykel. Kan lätt tro att björnhanarna har inspirerats av  stureplansvåldtäktsmännen (tanken var att skriva ett långt och argt inlägg men jag är uttröttad av upprepande historier) men icke, honorna är på jakt.

Om 10 dagar skickar jag in papper om tillägg på mitt efternamn. Min mor ska få bevis på att det är hon som lagt ner tid på min lycka.