Oh, my vagina is breaking down.

Okej, jag erkänner.
Förlossning var inte äckligt och tyvärr inte avskräckande. Trots sugklocka och klipp, skrik och lavemang. Adrenalinet steg flera nivåer och jag fick tårar i ögonen. Jag fick bära den alldeles nykläckta pojken och klä honom med sina första tygbitar. Får böja huvudet för det jag inte ville bli. Barnmorska. Arbetsplatsen där kvinnan har makten. Mannen står bredvid som ett fån. Inte för att kvinnan han stoppat in sina spermier i har en förfärlig smärta för att klämma ut hans avkomma, utan för att han är maktlös. Undrar om jag till och med kan skriva den enda platsen i världen han är helt maktlös?

Min kropp, förutom mina äggstockar vilka lever ett rövarliv med mål att mobba ut min spiral och behålla spermier som fångar, har klappat ihop. Den sista sparlågan blåstes ut i igår och jag var tvungen att lyssna på alla neonfärgade signaler. Kan inte vandra runt på BB, yr och kallsvettig. Sväljer, våndas och hoppas på att fixa skiten senare.

Cyklat längs havet på Frökens Rots fordon som jag och Sofie tar hand om likt ett skilsmässobarn. Insåg att min lyhördhet för min kropps signaler är en gåva och en lärdom jag ej skall glömma.

Känner mig fortfarande flottig och finnig. Joel tog nakenfoton a la french vilka gav mig tillbaka min tro på att min kropp inte är helt tokig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0