Darrig i armarna efter att ha målat väggar i Fröken Rots nya rum. Hennes kollektiv verkar vara trevligt och skojigt. Bådar gott inför våren. Förbarmade mig över deras avlopp och rensade bort stora, håriga slemklumpar. Rummet blev vackert. En magisk skog med en hemlig guldgruva.

Beundrade klasskompisen Emmas framträdande med sin fiol och dragspel igår. Så söt och talangfull. Resten av bandet var också bra. Vi mellanlandade i kollektivet köttgrottan för några öl återföljandes av ett besök på klubb. Klubb med fruktansvärt hög volym. Trummhinnorna exploderade av smärta. Fast dansandet var superroligt och behövligt. Fröken Rot och Sofie var prinsessor i det färgglada ljuset. Kommer dock aldrig förstå, eller uppskatta, syftet med att mixa sönder redan förträffliga låtar. Var inte meningen att den där tjejen skulle tro att jag hatade henne. Orkade bara inte smöra och prata strunt.

Människoföraktet växte med tyngdpunkt i ett ökande mansförakt. En kille tog sig friheten att rufsa mig i håret. Okej, jag är kortväxt men det ger inte rätten att ta på mig som en liten flicka. Pedofilvarnaren lyser knallrött i närheten av dessa män med fetischen att rufsa korta flickor i håret som om flickorna vore tio år och på gränsen till pubertet. Jag tände till, ställde mig på tå och rufsade i hans hår med dubbla lager med gele och hårvax samtidigt som jag fräste något  argt.  Han blev inte glad och försökte kasta öl på mig ett antal gånger. Skönt att han kände sig så uppenbart hotad, tragisk att hans första reaktion är att kasta saker. Ska kanske inte bli så arg, att hans mentalitet låg kvar på en 7- årings nivå kanske är en diagnostiserad psykisk sjukdom. Ska ju ändå bli sjuksköterska så jag måste lära mig att respektera människor med vissa sjukdomar.
Att vara av manligt kön  - är det en sjukdom?

Hemlängtan är nu så stark att jag gråter när jag hör min dialekt  på denna sidan:
http://swedia.ling.umu.se/info/litenkarta.html