Med några öl i kroppen i söndags vid firande av att en arbetshelg nått sitt slut, vällde tankar ut ur mitt kropp. Flickorna fick ta tsunamin.

Mitt liv har stagnerat. En alternativ pausknapp har varit intryckt de senaste år. Min utveckling och mina drömmar stannade under de åren jag blev Florence N för pojke med behov av föderska, underhållning och emotionell slav. Tårar har ibland vaggat mig till sömns när jag tänker på att de åren berövade vissa upplevelser. Ska inte kringå det faktum att jag vann de vackraste vännerna och i slutändan nya sidor hos mig själv dock sju år senare.

Mitt liv har stagnerat i en period av uppbyggnad. Nu ser jag drömmarna igen och jag har vaknat. Är i stort behov av omvälvande händelser. Känner mig rastlös och otillfredsställd. Vill ut. Vill upptäcka det jag missat dessa år. Själv om det så krävs.

Krypande ting inuti min hud. En längtan efter en färdig examination. En legitimation som kan vara en väg till nya upptäckter, nya situationer.

Stagnationen ger mig värk i hjärtat. Gråt i halsen. Ilska i mina muskler.