Härliga tider i södra Lapplands inland. Är kär i barnen framförallt i Eliza. Ska gömma henne under jackan och kidnappa henne till det platta landskapet. Brösten kanske blir fyllda med mjölk om hon kämpar, eventuellt med lite assistens av Joel.

Alla vännerna är hemma. Efter juldagskvällen på Hotellet sa Brian att jag, Majsan och Anna var blommor som växt fram ur gödsel. Efter att ha skallat en liten pojke med sitt irländska intresse för bråk yttrade han många förvånande ord över hur vi kunde bli så bra trots en uppväxt i Lycksele. Detta förvånar även mig. Kanske var det vår ihållande envishet att inte falla in i hjulspåren. Hårfärgerna, nitbälten, mina punkpojkvänner och stämpeln som kommunisthororna.

Mamma Stina samtalade med mig över en kopp kaffe, i barndomshemmet numera fars ungkarlslya, om jämngamlas komplex över sin livsval. Blickar som säger att "du ska inte tro du är något bara för att du flyttat". På Hotellet kommer gamla klasskompisar fram och öser ur sig om sina lyckliga liv i Lycksele, med hus och barn, under några intensiva minuter innan de rusar iväg till nästa ivägflyttade person. Eller han, Mr G , som alltid ska berätta om hur han vill flytta men kommer inte iväg. Mr G sätter sig alltid bredvid mig och gnäller. På juldagen sprang jag uppför trappan när han ropade efter mig. Varför ska jag lyssna på det där. Det är inte mitt liv, har dessutom nog med mitt eget.

Dessa komplex. Räknar inte mig själv som lyckad eller bättre bara för att jag flyttat. Mina rastlösa nerver har valt att undersöka och testa. Ibland förbannar jag dessa nerver för att skapa oro istället för att ge mig en fast punkt. Finner inget intresse i att lyssna på människor som måste bekräfta sina liv under hemvändardagar speciellt inte av de jag aldrig yttrat mer än tre ord med tidigare. Därför satt vi, kommunisthororna med respektive, vid russindansen och njöt av att stirra på folk.

Fantastiskt var det när en kvinna 50+, Anita, raggade på Brian som senare visade sig vara Annas gamla dagisfröken.