Samtalet fortsatte. Samtal likt jag haft med andra. Samtal angående de människor vilket anser att högstadiet var den bästa tiden i deras liv. De människorna skrämmer mig. Jag blir kallsvettig, illamående och funderar hur världen kan vara så ond mot dem att deras utveckling avstannat. Om en psykiatrisk diagnos skulle ställas, undrar om den skulle luta mot en borderline.

De människor som var populär genom sport, snyggt yttre eller för att det hade elakast tunga och var bäst på att manipluera folk att ställa sig i döende led bakom dem.De människor som fortfarande inte kan ta konflikter och kritik. De människor som måste samla ett gäng bakom sig vid eventuella sammanhang där deras röv är i fara istället för att lösa det som en vuxen person.

De skrämmer och fascinerar.

Vi skulle gå ut för en fredagsöl. Majsan ringde runt till hela stan för att leta efter en öppen pizzeria med alkoholrättigheter. Vi fick börja på en tom restaurang med en efterföljande promenad till andra sidan älven för att fortsätta ölkonsumtionen. På Irish pub har de en uppstoppad björn och en mörkhyad betjänt i trä i ena hörnet i, "den svarta lille sambon". Väldigt irländskt. Törners irländska pojkvän kände sig som hemma. Speciellt när Noicemakers låt "ja sköt en älg uppå lia bara för o se han dö" spelades högt. Eller när kvinna 40 år reglade fram till Markus och påstod att hon var hans syster. Eller när en man trodde Brian var Glenn som kör amerikanska bilar, insåg sitt misstag och började prata svengelska på norrländskt vis. De är för härligt att vara hemma i södra Lapplands inland.