Min far har fått tillbaka sitt "kall".
Han säljer huset som hans far byggde. Huset där hans barn växte upp. Huset där två hundar, fem katter, två guldfiskar, två marsvin, tre kaniner och en undulat levt och förmultnar.
Han lämnar allt för pingstförsamling och tant i västmaland.

Far är vuxen och kan göra sin egna val.
Val som orsakar negativa känslor i barnen och barnbarn.
Men tron, denna tro.
Återigen går gud och församlingen före familjen.

Vi diskuterade igår om den kristan tron och dess följeslagare.
Om följeslagarnas tro att de kan välja vilka delar som skall tolkas, hur det skall tolkas och hur det skall efterföljas.
Efterföljas utifrån deras personliga åikter och deras egen bekvämlighet.

När fadern har mer respekt för sonen, omedvetet eller medvetet.
När dottern blir den gnälliga men om sonen instämmer så slår det hårt på trumman.

Jag tänker inte sätta mig på bänken likt när jag var 5 och lyssna på predikan från min far.
Minen och blicken är dock tillbaka.

Men när man lever efter en viss devis är det bråttom till tusen så man kan få spruta sin säd.