Och vi åkte till Amsterdam på vår första egna semester. Första dygnet befann jag mig i ett chockliknande tillstånd med eftersmak av illamående. Glömt, förträngt, hur äckliga europeér kan vara. Kopplade åter till varför amerikaner har en europaresa på sin agenda över vad ungdomen skall göra innan instiftande av äktenskap. Friheten att leva vilt och utan gränser gällande kropp, respekt eller intergritet.

Passiv rökning har givit mig mindre tid att leva. Röken ligger likt ett lock över de vackra kanalerna. Tobak innanför alla väggar. Det gröna infiltrerar porerna på gator och torg. Det ökända glädjekvarteret lät mig inte bli besviken. The Bulldog, coffeeshopens espresso house, hade inkvarterat sig i ett flertal hörn. Skyltfönster med tunga, röda sammetsgardiner ramade in syndens näste. Där stod de nakna flickorna med tomma ögon, blickar som fick mina tarmar att tömma sitt innehåll på hat mot köttmarknaden av mina kroppsdelar. En man knackade på tre av de glasbeklädda dörrarna och blev insläpt av lättklädda damer. Lusten att vrida hans sprutande vinballe till oigenkännelighet stärktes av turisternas fnissande vid åsynen av denna vulgära människohandel.

Möttes av eurotrash vid varje kvadratmeter av Amsterdam. Säga vad man vill om moralens högborg men i Sverige är i alla fall eurotrash utrotningshotad, om ens född.

Finns alltid två sidor av ett mynt.

Kanalerna var vackra. De lutande husen, för att minska skador när ting hissas upp via takliften, var vackra. Cafe Staalmeesterer var vacker. Kärleken var vacker. Tulpanerna var vackra. Vilan var vacker.