Under veckan som gick fick jag äran att medverka på en utbildningsdag gällande sår.
Min stolsgranne, i den fullbesökta aulan, var en kvinna/tant. Kvinnan kan beskrivas med begreppet "kulturtant från Österlen". Under föreläsning om arteriella sår smörjer jag mina händer med handkräm byggd på artificiella oliver. Kvinnan/tanten stirrar på tuben förblir dock tyst.

Kvinnan/tanten börjar torka sig runt ögonen. Efter några minuter lutar sig den tårfyllda människan mot mig och påstår sig ha fått en allergisk reaktion av handkrämen. "Ok"säger jag men tänker "Men varför sa du inte det innan? Skyll dig själv". Men som den vänliga sjuksköterskan jag skall föreställa föreslår jag att en handtvätt är på sin plats. Den snörvlande kvinnan/tanten nekar mitt erbjudande.

Den resterande timmen av föreställningen låter jag mina händer vara inlindade i mina tröjärmar. Handvärmen ökar och handflatorna befuktas. Försiktig försöker jag ge mina stackars hudceller lite svalkande luft genom att glänta på tröjärmen. MIn luktceller möts av en mjuk och svag doft av oliv samtidig som kvinnan/tanten vänder på sitt huvud och ger mig en besviken samt bitter blick.

Återigen försvinner händerna in i fängelset.